| Bättre tider |
| Det värsta... |
| Där fröet gror |
| Inga väggar |
| Kom intill |
| Minns du? |
| Nu som då |
| Väck mej oktober |
| Vännen du vill nå |
| Är det över? |
Alla texter: Patrik Sundin
Dagen idag
Inget är som det borde va
Jag var respekterad, ägde en charm
nu är den restnoterad och jag söker en hamn
Jag vänder på allt
Det finns för många sidor för att ta det kallt
Och när inget blir uppåt blir allting så snett
Man vänder sig bort för inget känns rätt
Jag famlar i det grå
Det var längesen man nådde det blå
Ja man söker och strider fumlar och lider
Men allt lär bli bättre i bättre tider
Men kan, kan, kan man nånsin komma dit
Så skulle jag inte gå här än
Skulle inte vandra era vägar
Inte en endaste en
Skulle man nånsin komma dit
Ser ni mej aldrig igen
Ljuset dog ut
Det symboliserar väl livets slut
Man glöder och flämtar tills klockorna klämtar
Då man grävs ner i jorden där maskarna väntar
Flaskan dracks ur
Först blev han snopen men sedan sur
Den gav han en längtan, gav han en törst
Till ett himmelrike utan törst
Men kan, kan…
En kärleksaffär
Får en att sväva i en högre sfär
Men är det att älska om man inte vet om
Ifall tanken är äkta eller helt tvärtom
Jag grubblar och ber
Säg finns det en plats vi inte ser
Där man kan glömma livets misär
Och slippa undra Varför är det så här för
Men kan, kan…
Det värsta som jag visste -95
Det var att aldrig komma hem
Var att aldrig mer få se
De jag älskade igen
Och att va vaken dag som natt
Att bli galen eller att
Bli en sån som satt på stan
Med ögon fulla av förakt
Det värsta var att ljuga för dom
Som gav mig tid att tänka om
Som gav mig andrum
När fritidssysselsättning blev ett tvång
Och att vakna full av skräck
Se mitt liv i en säck
Att långsamt krypa in
I en annan människas dräkt
Men är det drömmarna som skapar alla krav
Som slår ner och sparkar av
Är dom det värsta som jag vet
Så om rastlösheten sakta finner ro
Och om mitt hopp kan bli till tro
Så drömmer jag ej nåt mer
Nej jag drömmer inget mer…
Det värsta med att växa och bli stor
Det är att folk plötsligt tror
Att man ska bli nånting stort
Med hög lön och ett flott kontor
Och att va människa i sin tid
Är jag för smal är jag för vid?
Snälla ni håll bara käft
Hur jag än gör vill ni ha strid
Det värsta som kan hända min familj
Det är att allting stannar till
Är att bror min och jag
Slutar slåss för det vi vill
Att vi båda stannar kvar
Och ger upp drömmarna vi har
Vi ville båda bli nåt stort,
Nåt tufft, nåt fräckt för mor och far
Men är det drömmarna som skapar alla krav…
Det värsta som jag vet än idag
Det är att springa allt jag har
Utan att nånsin ta mej loss
Och ta mej bort från den här stan
Att försvara den jag är
Och förklara var affär
Ni kan hålla kvar min kropp
Men min själ är redan där…
Röken från grannen sipprar in
Och jag undrar vad hon gjort idag
Har hon hållit hans hand och viskat hans namn
Som hon gjorde med han som var jag
Har hon gett honom sina löften
Och vickat försiktigt på höften
Har hon samma effekt på honom är han svag
Tiden vi fick förändrade allt
På en vecka blev jag man
Och fast vänner har kommit
Har alla gått sen dagen hon försvann
Jag vet det är dumt kan man tycka
Men jag finner ingen lycka
För hon gjorde nåt med mig ingen annan kan
Men alla säger det finns alltid ett annat sätt
Och jag vet ja jag vet men det är inte så lätt
Men en dag så kan mitt hjärta nog få ro
Och den dagen så kan fröet åter gro
Handen var mjuk men greppet hårt
Så mycket hårdare än jag förstod
Så snaran runt halsen den fanns där en dag
Och jag sparkade själv bort min stol
Om jag återigen fick chansen
Skulle jag jämnat ut balansen
Men jag vet nu idag att sånt där är bara ord
När jag läste brevet jag gömde
Som jag trodde att jag hade glömt
Då såg jag det jag saknat
det jag älskat och fördömt
Och jag kände en doft av vår vardag
Av ditt hår och din escada
Och jag insåg att du var allt i drömmen jag drömt
Och alla säger det finns alltid ett annat sätt
Jag vet ja jag vet men det är inte så lätt
Men en dag så kan mitt hjärtat nog få ro
Och den dagen så kan fröet åter gro
Det kan gro och kanske en dag
så kan jag återigen bli han som var som jag
Å vi kan träffas över ett kaffedopp på stan
Eller i myllret på en sommarfull altan
Marken ligger vit men själen är svart
När inget man sagt nånsin blev av
Vi vandrar gator ingen lagt
I olika landskap, varsin stad
Ingen vet min hemlighet
Nä skit samma det är ändå försent
Hör du min sång tror du mitt ord
Du har aldrig sagt nåt men jag förstod
Att du och jag vi är samma sort
Vår vinter är lång och sommarn för kort
Vill inte vara här
Är det bättre där du är?
Älskling viskar väggarna till dig
Det dom alltid sagt till mig
Ååå det är dags att dra
Älskling det är samma sak för mig
Inga väggar ropar hej
Ååå jag tror vi drar
Dit där inga väggar finns kvar
Du följer din längtan jag lyder min lag
Jag lyssnar på dårar som gör mig svag
nu minns jag stigar jag borde ha gått
Jag minns mycket men minnet är kort
Åå nog drömmer jag ibland
Men jag vaknar när jag nuddar vid din hand
Å älskling
Ja älskling det är samma sak för mig
Vart vi än går tackar dom nej
Jag har glömt hur man andas du glömt vad det var
Är något som det ska
Inte här.
Jag lovar och svär
När vintern är över och snön blir till vår
Ser jag dig ditt, leende dina ögon, ditt hår
Allt det där jag hoppats att jag en gång skulle få
Allt det där som alltid vart så omöjligt att nå
Det är härligt att va kär i en vinteratmosfär
Och jag kan va din vän men det stannar också där
Du är ingenting jag ser, nej inget jag förstår
Men jag älskar dig ikväll så jag tror nog att det går
Kom intill mig jag ska leka i ditt hår
Jag ska sy ihop dina sår
Jag ska hålla dig i hand så hårt det går
Kom intill, ja vi skiter i imon
Då kan allting börja om
Kom intill mej inget annat spelar roll
Förlåt mig min sköna vill ej va till besvär
Men jag tror det är bäst om du stannar där du är
Mina känslor för dig är ej av kortvarig art
Så imorgon när du går, då dör jag, det e klart
Äh ta mej i handen låt mej visa en plats
Där vi kan prata om sånt som aldrig sagts
Där vi kan ägna våra hjärtan åt varann
Å sitta under stjärnorna när månen står i brand
Kom intill…
Natten föll över grannkvarteret
Jag var kall och du var het
Som det brukade va
Vi vandra fram i ett vinterland
Det var du & jag vi gick hand i hand
Tills natt blev dag
Vi visste ingenting det var vi mot varann
och vi gick där in i mörkret och försvann
Det var du och jag och tvåtusental
Det var billig dricka och djupa tal
Och allting, allting var vi två
Det var lyckliga tankar och välbehag
Det var kära små kroppar och intima tag
Minns du, minns du hur det var?
Men dag blev åter natt igen
Och snart så var vi där igen
Tryckta mot varann
Du sa nåt som jag inte förstod
Nånting om att va stor i ord
Det är inte sant
Men orden må va falska vad brydde vi oss om det
Vi bara tumla runt i mörkret och lät det ske
För det var du och jag i vår tvåmansparad
Som en bok med tillhälften oskrivna blad
Gick vi fram utan att bry oss om vårt mål
Vi raggla fram som berusade
Vårt kärleksrus tog sig uttryck i det
Minns du? minns du vem jag är?
Men då var då och nu är nu
Nu är det någon annans tur
Nån annan än jag
Han är olik mig och jag minns att du sa
Det är det som gör honom bra
Så här är jag…
Men när natten blir för ensam då går jag dit igen
Till vägarna vi vandra om och om och om igen
För där gick du och jag i vår tvåmansparad
Utan en tanke på en morgondag
Ja utan att se oss om igen
Ja det var du och jag i ett tvåtusental
Som lovade glädje det var blott en charad
Men minns du att jag gjorde dig glad?
En avsky mycket starkare än hat i Irak
En rädsla mycket fegare ändå
En känsla om ett hopp i ett ruttet gammalt hak
Är livet så jag frågar mig som så
”Finns det något ärligt i vårt land av hysteri
Eller är alla lika falska som dom
Som lovar i TV snackar gott om sitt parti
Men ger oss fingret när vi vänder oss om”?
Det finns så mycket jag aldrig kan förstå
Så varför bryr jag mig då?
När jag vet att det blir
samma gamla visa nu som då
Och att allt kommer sluta i gråt
För när maktens män ska visa
vad dom har och vad vi får
Slår det ofta tillbaks alltför hårt
Och i TV gör dom såpor
om vardagens helgerån
Vad e sant av all dynga dom ger?
Ett blont litet knippe utav plast och silikon
Som lägger sej så fort kameran ser
Flickorna dom drömmer om att också få va där
I huset fyllt av droger och besvär
Och få ligga framför kameran, visa upp vad dom har kärt
Hipp hurra! Så extraordinärt!
Nu när ni vet att jag aldrig kan förstå
så varför låter ni mej inte gå?
När jag vet att det är
samma gamla visa nu som då
Dom blir kända en vecka eller två.
För när TV ska göra
en stjärna av ett fån
Så brukar det sluta så
Ja det är fel, det är fult, det är jävligt snett
Men vem kan döma? Är det särskilt lätt?
Så gör som jag ge dom tiden det tar
Vi vet allihop att dom faller en dag,
vi vet allihop att dom faller av!!!!
En kärlek mycket finare än den i nån novell
Den i TV eller dokusåpa land
Kan du ge mej blott genom att hälsa på en kväll
Ta en kyss och sen hålla i min hand
Men jag antar, det blir samma gamla visa nu igen
Du vill älskas på ett dansgolv klockan 3
Men så länge du e lycklig ska jag ge dig himmelen
När du kommer får du stjärnorna & mer!
Efter tider av lycka, tider då man älskar
Tider man trodde man aldrig skulle få
När vinden ven under ens vingar
Och problem var ett ord som man vägrade förstå
Men jag visste
Att allt som är bra är kortare än livet
Och livets klocka vill man springa ifrån
Allt det goda man har det tar man för givet
Och i slutet är man ensam står där som ett fån
Väck mig oktober det är dags att förstå
Att inget går på av sig själv
Det gäller att kämpa för det man vill nå
Så låt mig inte somna igen
Nu är glädjen som bortblåst lämnade vemod
Och en fånig längtan ”allt ska bli bra”
Folk kör ihjäl sig när andra tar självmord
Det är då man kan undra är allt som det ska?
För dom säger
Att inget på jorden kan ske utan mening
Vi är alla del av nåt märkligt och stort
Vi ska alla gå hädan med viss försening
Men för vissa går det kanske lite för fort
Så jag ber dig
Väck mig oktober…
Tillbaka
Vännen du vill nå
När tårarna rann natten genom
Och ingenting fanns kvar
När tankar på nåt bättre
For till drömmarnas stad
När handen knöts av avund
Och den andra utav hat
så ville du tillbaka
Men du visste ej till vad
Du såg molnen komma flygande alldeles inpå
Och när du sen orkade stå så fanns det ingenstans att gå
Men med varje längtan varje önskan varje mål du bygger upp
Ska du färdas genom snår och frusna vatten
Vid varje hållplats, varje hamn, så finns han vännen du vill nå
Låt oss vandra ut ur världen ut i natten
När vägen ut ur livet
Var den väg som kändes bäst
När kramar blev nåt kallt
Varje andetag en gest
Och du såg dig om i rummet
Såg att kylan den låg tät
Du hörde dina brister
ja du hörde hur du grät
Och du tänkte i din ensamhet ”vad fan är det här”?
Vem är jag, vad har jag gjort för att få leva med det här…
Men med varje längtan…
Jag vet varken ut eller in idag
Jag omges av en känsla som gör mej så svag
Jag vandrar runt i rummet där vi var
Ser på alla saker som du lämnat kvar
En borste full med hår ifrån dej,
en bok med de dikter som du skrev till mej.
Alla ord om ”du jag lämnar aldrig dej”
Nu har du gått och börjar sakta glömma mej
Är det över snälla säg
Ska jag vänta eller skiter du i mej
Är jag ännu en i mängden som vill dig väl
Ska jag vänta eller säger du farväl
Som en blixt ifrån himmelen så klar
En smäll på käft från nån man litat på i alla dar
Allt som vi har delat du och jag
Slogs i spillror stunden då du sa:
Att allt har blitt så mycket och så stort
Men jag ångrar ändå ingenting utav det vi gjort
Tolka mig rätt du har vart bra
Jag vill ändå som vän få ha dig kvar
Men är det över snälla säg
Ska jag vänta eller skiter du i mej
Jag kan inte bara gå och bli en av de där
Du möter och frågar hur det är
Alla ord som du skrivit har jag kvar
Och fast dom nu är tomma så läses dom var dag
För nånstans lever hoppet i mej än
Att du åter vill bli mer än min vän
En sista fråga ställer jag nu dig
Finns det hopp eller vill du aldrig bli min tjej
Jag har gett dig mitt liv och fick en kram
Så är det över snälla säg
För jag lovar jag glömmer aldrig dej